Dangerous travelling

Vi for till Arlanda i taxi. I taxin cirkulerade tre tankar runt i mitt huvud. Den ena övergick till den andra som övergick till den tredje som fick mig in på den första igen...

• Överlever jag denna taxifärd över lever jag flygresan...

• Fan, jag skulle nappat på mammas snälla erbjudande om skjuts till Arlanda...

• Jag skulle känna mig säkrare om jag körde själv... (observera att detta var absolut första gången jag tänkte den tanken. (Är oftast trygg med de flesta förare och tycker det är rätt skrämmande att köra själv så jag förlitar mig på andra helt enkelt.)

Taxiföraren var ganska gammal. Måste varit över pensionsålder. Om jag får gissa så skulle jag gissa på närmare 70. Han hade hörapparat och slängde in en av våra resväskor i framsätet. Kändes inte jätte-safe direkt. När vi skulle köra drar han fram stolen så långt det går (trodde jag) och jag funderar på om någon människa i världen kan sitta sådär nära ratten och köra. Då drar han fram stolen yyterligare ett snäpp, håller på å bli bländad av solen och måste nästan lägga sig ned åt sidan för att kunna fälla ner solskyddet som sedan vilade i pannan på gubben. Herre min Gösta, tänkte jag, men var fortfarande vid gott mod. Då kör han fel väg och jag ropar "Vänster" varpå han backar och svänger om. Nu ska han knappa in att vi ska till Arlanda och släpper helt blicken från vägen för att titta på sin lilla skärm. Taxin kör sakta men säkert över på mötande körbana och jag känner paniken växa inom mig. MrMan tittar på mig med höjda ögonbryn... Eftersom jag sitter och skriver detta nu efteråt så fattar ni väl själva att det inte kom några mötande bilar.. men vete fan vad som hade hänt om det gjort det. Nu var vi inte ens ute u We-Town och jag satt som på helspänn resten av resan och funderade på om vi skulle överleva eller inte.