Hit men inte längre

Man skulle kunna tro att jag försvann förra fredagen. Det var typ det som hände också. Fast inte riktigt helt och hållet. Jag blev kidnappad i Gränna på lördagen. Möhippan är ett kapitel för sig och är något jag kan berätta om senare. Den behöver som ett eget inlägg. Den var Grym kan jag ju säga och jag har vääärldens bästa vänner =)

Men, så är det sista veckan innan bröllopet. Jag är som bekant inte en helt stressfri människa. Min kropp vet inte hur den ska hantera stress så den ger som upp på olika sätt. Jag har kollat upp det mesta "Det beror på stress" om och om igen.. men i vanliga fall vet jag inte riktigt vad det är jag är stressad över. Nu har jag en aning. Egentligen har jag inte så mycket kvar, det är mer funderingar som "har vi tänkt på allt?" "Kommer allt funka?"... jadda jadda!

Igår var en dag av major breakdowns som i och för sig resulterade i en del bra saker (haha!) men mest funderade jag över när kroppen skulle ge upp. Svaret fick jag idag när jag plötsligt went blind på bussen på väg till jobbet. Jag hoppade av och blev tutad på av alla bilar när jag skulle gå över ett övergångsställe eftersom jag fegade då jag inte riktigt såg om det kom någon bil eller inte. Well, åkte hem och däckade. Vaknade upp klockan 14 med synen tillbaka och bara lite bultande kvar i huvudet. Utmattad, helt jävla utmattad!

Nu ska jag göra klart det sista inför lördag. Ta mig i kragen. Rycka upp mig. Vafan är det jag stressar över? Jag fattar det egentligen inte... det blir som det blir och jag hoppas ni har kul alla ni som kommer - det är vårt mål!

DO IT!