Livsplanen

Jag var länge väldigt väldigt hemlig med min mage. Det var mitt, eller vårt, alldeles egna mirakel som skedde där inne. Nu när det syns väldigt tydligt, även om två personer helt oberoende av varandra höll på att sätta i halsen igår när jag sa att jag var gravid, är det många som grattar och kommenterar.

En mycket vanlig kommentar är att vi lyckats väldigt bra med planeringen. Livsplanen. Svenssonplanen. Ni vet den man måste följa. Förlovning, flytten till huset, giftermålet, bröllopsresan och nu en bebis. Det gör mig lite bekymrad. Alla måste nödvändigtvis inte veta om just våra försök att bli gravida men jag har länge varit en förespråkare för "ta inte för lätt på att bli gravid" -grejen. Jag tycker att många gör det idag, alltså tar för lätt på det. "Så ska vi göra det, det och det och sen ska jag bli gravid". Det är inte så lätt för alla. All glädje och lycka till dom som kan planera på det sättet men hur vet du det när du aldrig varit gravid?

Därför vill jag inte vara ett "exempel" på att man kan få det precis som man vill eller som man planerat. För det var inte vår plan. Vår plan började med takhängande bebiskorgar på 39 kvadrat, långt långt innan tankar på bröllopsklänningar och resmål.

Sen menar jag inte att man ska stressa på och bli gravid bara för att "man vet aldrig hur lång tid det kan ta". Men man kan ha det i åtanke. Någonstans där bak. I ett litet skjul längst in i skallen.