Dagen då jag frös ihjäl lite - en smula

Den enda nackdelen jag kan se med att bo i We-Village är att det är så förbannat svårt att ta sig någonstans på vintern när det är sjuka minusgrader och bussen lyckas köra fast sig i vääärldens minsta rondell så att inga bussar överhuvudtaget kan passera och sedan stå där ett bra jävla tag. Det finns som bara en väg in och ut ur denna lilla by, så man är rätt beroende av att alla passager ska vara buss-på-snedden-fria.

Jag brukar vara så bra klädd. Men nu för tiden lämnar jag oftast de bästa kläderna på jobbet då vi är ute hela dagarna där. Därför hade jag inga vantar denna morgon och inga långkalsonger. Mina fötter hade fördelen att befinna sig i raggarsockor men också nackdelen att nästa lager var sneakers.

Så efter 20 min hoppandes på en busshållplats önskade jag för tredje gången i mitt liv att jag hade ett körkort. (Första var med den galna taxichauffören till Arlanda och andra var när jag shoppade så mycket att jag inte orkade bära mina påsar hem). det kändes så surt att vår bil stod några hundra meter bort och bara väntade på mig.

Sen började jag gå. Under denna lilla promenad insåg jag att jag höll på att dö. Kanske inte på riktigt men när jag insåg att mina fötter lika gärna skulle kunna ligga kvar hemma eftersom jag hade no feeling what so ever bestämde jag mig för att bortse från mina "Jag ska klara mig själv"-tankar och ringde pappa. Ansiktet var så stelt att det knappt gick att prata. Ni kanske tycker att jag överdriver men grejen är att jag nu hade varit ute sjukt länge utan rätt kläder och det är fan aldrig fett att frysa.

Note to self - alltid klä sig varmt, man vet aldrig när busschaffisar kör sämre än en själv