Solen och jag

Jag har ett rätt bra pigment. Jag blir snabbt brun och bränner mig inte så lätt. Jag har väl som de flesta haft en period då jag tyckte det var ballt att bli så brun som möjligt och låg och pressade bara för pressandets skull. Dock höll jag inte ut särskilt länge då jag blev uttråkad av att bara ligga där. När jag var liten fick jag väldigt lätt soleksem. Jag tycker som att det är lite märkligt, att jag har sånt bra pigment men ändå är rätt känslig. Jag minns när mojjan stod och diskuterade mina utslag med grannfrun och de började spåna på om det kunde vara soleksem. Sedan följde en tid av mycket smörjande och många solskärmar. Jag var cool redan på den tiden =P

Nu för tiden ser jag inte charmen i att bli så brun som möjligt. Vad är nöjet med att bara ligga och pressa i solen en hel dag? Att sakta men säkert steka skinnet så att det ändrar färg. Fy! Jag tycker det är rätt obehagligt egentligen och jag tycker att man ska vara försiktig. Jag börjar varje dag med en rejäl smörjfest, har kört faktor 25 hela vistelsen och ibland 50 i fejjan, på axlar och på bröstet. Många är så emot att ha hög solskyddsfaktor, men vet ni vad? Jag är sjukt brun ändå... jag är så brun så att jag börjar fundera på hur brun jag egentligen kan bli. Finns det något stopp? Visst jag solar ibland (skillnad på att sola lite och steeeeka), men helst innan eller efter solen är som starkast, och endast om jag har en bra bok att läsa (och givetvis väl insmord).

Idag följde jag med MrMan ut på dykbåten och där vart jag om möjligt ännu brunare än vad jag var. Och marken gungar fortfarande under fötterna på mig. Det känns som jag har druckit några för många bärs och attd et är dags att vingla hemåt, fast jag i själva verket är spiknykter.

Oh well, det här kom visst att handla om solen och jag... och om hur brun man egentligen kan bli. Akta er för solen. Den är farlig! Tack för mig!