Förortsdravel

När man gör saker som är redigt stora i livet, till exempel flyttar, förlovar sig, gifter sig och liknande, måste man räkna med att få frågor om hur detta känns. Det finns vissa grejer jag inte är så bra på, som liksom är lite samma.

1. Att visa mina känslor vid presentöppning. Jag vet att det kan uppfattas som att jag inte tycker något är bra trots att jag inombords är överväldigad.

2. Att med inlevelse svara på alla dessa frågor om hur det känns med allting. Jag svarar ofta med ett "bra" och känner mig nöjd där trots att jag känner så mycket mer.

(Sedan finns det en hel del fler grejer jag är rätt kass på men det hör inte hit).

Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag fått frågan "Vad har ni för koppling dit?" när jag berättar för folk vart vi valt att gifta oss. Vi har ingen koppling dit. Ingen, what so ever. Vi googlade!

Sedan får jag väldigt väldigt ofta frågan "Hur trivs ni i nya huset?". Jag menar inte att detta är frågor man inte får ställa, jag bara känner en lust att svara på just denna fråga idag, med mer än ett "bra"!

Jag älskar mitt nya hus i förorten. Jag älskar att jag känner ett lugn i hela kroppen när jag är ensam i huset när Mrman är borta på affärsresor. Jag älskar mitt stora köksbord. Jag älskar fotbollsVM på projektorduken. Jag älskar närheten till mina underbara päron-bror-dogge. Jag älskar tystnaden. Jag älskar mina blommor. Jag älskar att se frukten på mina fruktträd mogna. Jag älskar att sitta med en bok under markisen på uteplatsen där man känner doften av mina tomater. Jag älskar att ta en runda i spåret och komma hem och dö lite på farstubron. Jag älskar min lilla mysiga farstubro som mest är där bara för mysfaktorn. Jag älskar min lilla mjuka gräsplätt som är perfekt för styrkepass. Jag älskar också DNs följetong trots att den inte har med huset att göra. Jag älskar vårt nya liv i förorten och jag älskar vårt fina lilla hus.

Här blir jag banne mig kvar ett tag!