It´s Done!

Jag vägrade länge dra ut min visdomstand. Bara tanken på det skrämde livet ur mig. Sedan hade vi Krydolf på besök. Han berättade om en klinik där de specialiserats sig på tandvårdsrädsla. jag började tänka om. När sedan Lund var förbi och berättade om allt hemskt som kan hända om man låter tanden sitta kvar så bestämde jag mig för att boka en tid på Narkoskliniken.

Jag ville inte sövas eller få lustgas. För mig räckte det med att veta att de visste att jag var skraj.

Jag var där idag. Sjuuukt nervös. Jag var där en timme för tidigt. Behövde tid för att slippa stressa mer än nödvändigt. Insåg dock att det var lite väl mycket tid då jag under fem minuter helt seriöst satt och övervägde om jag bara skulle gå därifrån. Men jag satt kvar. Som en riktig trooper! Kom in, satt ned och pratade med tandläkaren en stund. La mig i stolen.. fick bedövning... vick på tanden.. och vips var den ute... med lite skak och nervositet under tiden! Men det var inte så farligt. Det värsta var, som jag också sa till tandläkaren, inte själv tanduttagningen utan min egen rädsla. Tiden innan.. all oro och all stress för en grej som faktiskt inte är så farlig. Och det vet jag ju innerst inne. Att det skulle gå bra. Varför ska det då vara så förbannat svårt att bara koppla av? Jag vete fan... Men jag ångrar verkligen inte att jag gjorde det på narkoskliniken.

Nu börjar bedövningen släppa. Inte jätteskönt. Nu ska jag ta det lugnt!