När det ringer på dörren i förorten

En sak har jag svårt att vänja mig vid. Det är att det ringer på dörren då och då. Det hände aldrig inne i den kungliga. Här kommer det ju lite olika folk och ringer på. Försäljare och sånt, sen är det väl oftast mor och far men ändå...

Jag har en liten fobi för att öppna dörren när jag inte vet vem det är. Det är väl för att jag är en sån där störd person som ser faror lura överallt. Jag ser varje påringning som potentiell fara. Vet ni hur många psykon det finns eller?

Alldeles nyss ringde det i alla fall på.

Jag (till MrMan) - Vem kan det va?

MrMan - Din far...

Jag - Varför ska han komma?

MrMan - Jag vet inte.. men vem ska det annars va?

Jag - Om jag öppnar så hör du om det är nån som försöker döda mig (?!)

Där ute står en ung grabb. Han drar en lång harang om vad han heter och att han spelar i fotbollslaget "94:orna" och de har blivit erbjudna att åka till Barcelona. Men hans mamma har inte råd att betala biljetten så han har bestämt sig för att gå runt och sälja strumpor. Strumporna är tydligen mycket bra och säljs även på MQ.

Jag är verkligen inte sugen på strumpor. Jag ropar till MrMan. Han är inte heller sugen. "Nej tack, men lycka till!" säger jag och stänger dörren.

Nu har jag sån sjuk ångest. Stackars stackars kille som inte har råd att betala biljetten till Barcelona. Varför köpte jag inte ett paket strumpor. Skitsamma om han var årets bästa bedragare och inte alls var ledsen över en resa, vad kan strumporna ha kostat?

Fasen också...